Jag har precis lyssnat färdig på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Sjukdomen och är nog lika omtumlad som efter att ha lyssnat på föregångaren Kärleken.

Liksom i Kärleken rör sig handlingen både framåt och bakåt i tiden, och det skönlitterära varvas med fakta från åren då hiv-epidemin bröt ut. Oftast hänger jag med i växlingarna över tid, men någon enstaka gång blir jag osäker på var vi befinner oss.

Sjukdomen berättar om kompisgänget i Stockholm där Rasmus och Benjamin ingår. Hur de roar sig, skräms av viruset och hur några av dem också insjuknar. Gardell gör ett oerhört smärtsamt och vackert porträtt av Reine, en av männen som i Kärleken befann sig i periferin. Jag gillar att personerna får turas om att stå i berättelsens centrum. Det ger en bredd, och ett djup.

Allra mest berörd blir jag av Benjamin. Den fina, fina pojken som slits mellan Jehovas vittnen och sin kärlek till Rasmus. Benjamin vill följa sitt hjärta, något som inte är enkelt då hjärtat inte kan välja väg. När Benjamin tillslut väljer blir jag så stolt och glad som om han vore min egen vän eller bror. Valet får dock konsekvenser som gör att tårarna bränner bränner bakom mina slutna ögon.

Det viktigaste med boken var att den öppnade mina ögon för hur fasansfullt hiv och aids drabbar oss. Ja, jag skriver oss och inte dem. Det är inte vi och dem. Det finns bara vi, oss, alla.

Jag har startat en insamling som du kam läsa om här, och ge ett bidrag till här.

Tack!

Andra som skrivit om boken:
Fiktiviteter
Enligt O, Bokbrus , Litteraturkvalster och småtankar.

20130130-131040.jpg