Första helgen i oktober for jag iväg på en tidsresa. Hanna Jedvik tog mig i handen och förde mig tillbaka till Karlstad, Café Royal och gymnasietiden. För precis som Lovis, huvudpersonen i Jedviks roman Kurt Cobain finns inte mer (Rabén&Sjögren), var jag tonåring i Karlstad under 1990-talet. Nostalgin, ihop med författarens poetiska ton gjorde att jag sögs in i boken och närapå sträckläste den.

Genom läsningen får jag skratta, gråta och gråta igen. För Kurt Cobain finns inte mer innehåller mycket smärta. Jag känner Lovis lidande när hennes bästa vän Alex plågas av inre demoner och samtidigt dras allt längre ner i sitt destruktiva leverne. Jag känner även hennes glädje, förtvivlan och beslutsångest. Boken förmedlar känslorna oerhört effektiv.

Om jag ska vara kritisk mot något i denna underbara bok så är det att dialogerna ibland känns lite krystade och att bokens slut känns lite för hafsigt, som om det inte var riktigt färdigt.

Kurt Cobain finns inte mer blev min andra lästa bok i utmaningen Tre på tre hos Pocketlover.

IMG_5947.JPG