“Passionen” var mitt första möte med Jeanette Wintersons författarskap, och vilket möte det blev! Kärlek från första sidan.

Jag upplevde boken i form av talbok, och Reine Brynolfssons uppläsning var mycket behaglig.

Den här boken innehåller så många av de komponenter jag uppskattar hos en bok att jag blir helt lyrisk. Det är en underbar skröna förlagd till napoleontiden, och Napoleon själv har en viktigt roll i form av föremål för den manligs huvuvudpersonens passion.

Boken berättas i jag-form av de två huvudpersonerna Henri och Villanelle, vilket är en dynamisk och spännande berättarform som jag är mycket svag för. De två huvudpersonernas öden knyts ju såklart ihop, men även här ska författaren ha beröm. För även om det är givet att Henri och Villanelle ska mötas, så gör Winterson att mötet ändå inte känns förutsägbarhet.

Winterson blandar realism med överdrifter och övernaturliga ting på ett så fantastiskt sätt att jag tror på allt ihop. Jag tror att Villanelle levde utan hjärta i fysisk mening i flera år, eftersom hon gett det till sin stora kärlek. Jag tror också på den irländske prästens fantastiska syn och på allt annat som sker Villanelle och Henri. Som författaren själv skriver:

Jag berättar sagor. Tro mig.