Tanken på existensen som en oavbruten historia är en lögn. Det finns ingen oavbruten historia, det finns upplysta ögonblick, och resten är mörker.

Vissa litterära verk är lätta att klassificera, medan andra vackert dyker undan för alla etiketter. För mig är Fyrväktaren av Jeanette Winterson ett sådant verk. Novell? Kort roman? Eller dikt?

Ytligt sett handlar boken om en flicka vid namn Silver. Hon är farderslös, och blir sedan helt föräldralös när modern dör. Silver tas om hand av den blinde fyrväktaren Pew, och är lycklig hos honom tills deras vägar skiljs åt.

Även om jag bara såg till ytan så skulle Fyrväktaren vara alldeles fantastisk. Vackert poetisk och fantasifull. Men nu har den så mycket mer… Den upphöjer litteraturen som konstform och väver in referenser till andra verk med en strålande lätthet. Liksom i romanen Passion prisar Winterson berättelsen som fenomen, men motsäger att den skulle vara linjär med en given början och ett tydligt slut.

Berättelsen om Silver och Pew öppnar upp för många tolkningar och funderingar. Jag ser Silver som gestaltningen av en människas själ. Den mänskliga själen söker ljus och andrum. Och när den funnit det kan den säga Puh! Eller Pew… Fyrväktaren Pew blir inte en person, utan ett tillstånd.

Jag upplevde Fyrväktaren i ljudboksformat, och har aldrig tidigare hört någon läsa som Regina Lund gör. Hon lever inne i berättelsen på ett sätt som är helt unikt. Hennes gestaltning är både känslig och dramatisk.

Fyrväktaren är ett verk med många dimensioner, som jag redan längtar efter att uppleva igen.

Andra som skrivit om boken:
Pocketblogg
Boktoka
Tekoppens tankar

Boken kan beställas från Adlibris och Bokus, samt lyssnad på hos Storytel.

20131021-214522.jpg