Det kan ju vara en liten fara med att läsa en bok som är hajpad och hyllad till max. Men på något viss hade jag lyckats missa skriverierna runt Elena Ferrantes (pseudonym) roman Min fantastiska väninna (Nordstedts). 

Mitt förutsättningslösa lyssnande började ändå med en chock när det enorma persongalleriet lästes upp. Det kändes som en omöjlighet att hålla i sär alla Nino, Rino och Rino. Men Ferrante berättar historien så bra att jag faktiskt klarar av det. Och ja, boken är brilliant. Språket är en njutning och handlingen slukar mig. 

Huvudpersonen Elena berättar om sin uppväxt i en fattig del av Neapel. Hon berättar det för att försöka förstå varför hennes barndomskompis Lila försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig. 

Bokens fokus ligger på den dynamiska relationen mellan Elena och Lila. Hur de ser upp till varandra och konkurrensen dem emellan. Elena har periodvis ett så starkt behov av Lila att saker tappar betydelse om inte Lila är med och ger bekräftelse. Men även Lila har ett stort behov att Elena, även om hon inte kan med att visa det på samma sätt.

Runt omkring tjejerna finns en våldsam värld med misshandel och förtryck både inom och utanför hemmets dörrar. Bråken handlar om politik, pengar, religion, makt, frihet och heder. Det är en våldsam värld, men det finns även kärlek, vänskap och hopp.

Andra som har skrivit om boken: Lyrans noblesser, Breakfast book club, Feministbiblioteket, Bear Books.

Boken kan bl a beställas från Adlibris och Bokus.