Det är inte lätt att finna sin plats i livet. Och inte blir det lättare av att folk omkring en försöker dra en åt olika håll. Noha har precis börjat studera religion i Linköping och vill nog helst bara vara i fred. Trots han strävan efter ensamhet hannar han i en mängd sociala sammanhang som han motvilligt försöker behärska. Det leder inte sällan till härligt komiska och skönt pinsamma situationer.

Väldigt sällan fin av Samir Said (Natur och kultur) är skriven på en fantastiskt lekfullt, men ändå allvarligt språk. Att läsa boken känns som att sitta inne i Nohas huvud och läsa hans tankar. Saids språk skapar verkligen en svårslagen trovärdighet.

Efter halva boken förändrar Nohas tillvaro drastiskt. Han tvingas med på en resan som utvecklar honom till att bli mer självständig och i högre grad våga styra över sitt eget liv, istället för att låta andra dra honom i olika riktningar.

En sak ångrar jag med min läsning av Väldigt sällan fin. Första delen av boken läste jag oerhört långsamt (pga trötthet, nytt jobb, kvällspigga barn osv) vilket ledde till att jag inte inte kom in i boken. När jag väl piggnat till och fått upp läsflytet kunde jag se bokens förträfflighet ordentligt. Nu funderar jag på hur fantastisk boken varit om jag haft läsflyt från sida ett!

IMG_5884.JPG