Archives for posts with tag: Jane Austen

Vissa böcker är så bra att man vill läsa dem från pärm till pärm på en gång. Andra böcker är så bra att man liksom vill suga länge på karamellen. Dra ut på njutningen och läsa behagfullt långsamt. Jane Austens roman Mansfield Park tillhör dem senare kategorin.

Jag njuter av att åter träda in i ett av Austens litterära landskap, och hon lyckas verkligen få mig engagerad i bokens intriger.

Mansfield Park är något av en Askungesaga. Vi möter Fanny Price som vid tio års ålder flyttar från fattigdomen i sin mors hus till sin mer välbeställda moster, Lady Bertram. Flytten initieras av en annan moster, Mrs Norris, som känner någon slags önskan att göra gott, men sedan inte tar något som helst ansvar för Fanny.

Hos familjen Bertram blir Fanny styvmoderligt behandlad. Ingen vill henne illa, men det är bara en av sönerna i familjen som verkligen ser till hennes känslor och behov.

Fanny Price är inte den sprudlande hjältinnan som Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom, eller Emma Woodhouse i Emma. Fanny är lågmäld och påminner mer om Anne Elliot i Övertalning.

Jag gillar Fanny! Hon har hög moral, pratar inte illa om folk, och hon är lojal. Fanny känns som en god vän. Jag vill att hon ska få ett gott liv, och att hon ska våga ta lite mer plats allt eftersom hon blir äldre och mognar ytterligare. (Och jag tror det kan bli så!)

Mansfield Park innehåller ett rikt persongalleri. Några att älska, och några att stundom hata. Inledningsvis hade jag lite svårt att hålla i sär karaktärerna, och det var vid några tillfällen svårt att hålla i sär vem som sa vad i dialogerna.

Manafield Park är en roman som innehåller mycket. Det är svek och kärlek i intrigerna, fullt av ironi i dialogerna och moraliska dilemman. Kanske är det det komplexiteten som fick mig att vilja njuta boken långsamt. Språket är också en njutning i sig. Austen kan konsten att formulera sig såväl djupt, vacker, skämtsamt, elakt och ironiskt.

Precis som i Northanger Abbey använder Austen bitvis ett metaperspektiv och kommenterar personernas tankar och handlingar. Det är ett grepp som jag är mycket svag för. Det känns som att ha en liten bokcirkel med Jane Austen herself.

Andra som skrivit om boken:
Jennifer
Carolina läser…
Bokpandan

Boken kan beställas från Adlibris och Bokus.

20130519-054945.jpg

Idag är det inte bara påskafton och barnbokslördag. Dessutom har Fiktiviteter bjudit i till Austendag! Min barnbokslördag tar en snabb paus i form av ett Austenrelaterat inlägg om Emma Woodhouse.

Sällan har en romanperson tagit sig in i mitt hjärta så som Emma Woodhouse i Austens roman Emma. I berättelsens början är Emma på flera sätt en smått odräglig figur. Hon styr andra människors liv som vore de marionettdockor. Stackars väninnan Harriet hamnar i en mycket olycklig situation då Emma försöker få henne bra gift.

Det jag älskar med Emma är hennes styrka och självständighet. Självförtroendet är för det mesta på topp, och Emma vill sina medmänniskor väl. Även om det blir fel ibland.

Emma är bortskämd och van att få sin vilja igenom. Hon är uppfostrad av människor som anser henne vara perfekt, och sällan gett henne en tillrättavisning.

Genom romanen utvecklas Emma. Den utvecklingen kommer till stånd då hon reflekterar kring sina misstag, och en person i hennes närhet faktiskt säger ifrån.

Emma behåller sin styrka och sitt självförtroende, men lägger även ödmjukhet och vidsynthet till sin personlighet.

Då älskar jag henne ännu mer.

Jag tycker mycket om Austens böcker, och har nyligen läst hennes roman Northanger Abbey.

Boken utspelar sig i England, och vi får följa 17-åriga Catherine Morland som lämnat föräldrarnas trygga hem för äventyr i Bath, och sedan vid det ombyggda klostret Northanger Abbey.

Jag får känslan av att Austen hade väldigt roligt när hon skrev boken. Hon sätter tonen redan på första sidan där hon utifrån ett metaperspektiv berättar om “romanhjältinnans” förtjänster och brister. Att få höra författarens egen röst i berättelsen tillhör bokens absoluta höjdpunkter, och jag hade gärna sett ännu mer av det. Författaren kommer med kommentarer om sin huvudperson, läsning och om hur en roman förväntas vara.

Huvudpersonen Catherine är en sympatisk person, om än naiv och med en väl livlig fantasi. Den sistnämnda egenskapen försätter henne i så dråpliga situationer på det gamle klostret att jag skrattar högt.

Austen är en mästare på personporträtt, och Northanger Abbey lever verkligen upp till förväntningarna på den fronten. Några av karaktärerna väcker min sympati, medan andra får min fulla avsky.

Andra som skrivit om boken: Matildas läshörna och How hollow heart and full.

Boken kan beställas från Adlibris och Bokus.

Gillar du Jane Austen? Då kan jag varm rekommendera Fiktiviteters Austendag den 30/3. Förvänta er många intressanta och läsvärda inlägg

20130324-082118.jpg

Ironin uppkom ju inte i och med den ironiska generationen, utan är betydligt äldre. I Jane Austens 200 år gamla mästerverk formligen flödar den välformulerade ironin fram över sidorna.

Stolthet och fördom utspelar sig, liksom Austens andra böcker, på den engelska landsbygden. Historien kretsar kring familjen Bennet, och i synnerhet kring näst äldsta dottern Elizabeth. Elizabeth är livlig, intelligent och utan tanke på att någon ska få sätta sig på henne. Vi får följa henne genom uppvaktningar, spirande kärlek och en familjetragedi.

Förutom medlemmarna i familjen Bennet låter Austen en samling andra människor komma till tals i historien. Några är helt skrattretanda i sin löjlighet, som Mr Collins, andra är mycket sympatiska, som paret Gardiner, men alla är dem skickligt porträtterade av sin författare.

Bokens huvudintrig är kärlekshistorien mellan Elizabeth Bennet och Mr Darcy. För några år sedan läste jag Bridget Jones dagbok, vars författare Helen Fielding lånat friskt från från intrigen i just Stolthet och fördom. Det var väldigt roligt att studera parallellerna böckerna emellan, och jag blev sugen på att låta Bridget komma fram ut bokhyllan en stund.

Stolthet och fördom har blivit en klassiker, och det är alldeles välförtjänt. Jag älskar flyter i språket och i berättelsen. Jag lider, skäms, och glädjs med personerna, och jag blir omåttligt road av Austens förmåga att ironisera över sin samtid.

Andra som skrivit om Stolthet och fördom: Matildas läshörna och Bokars blogg .

Boken kan beställas från Adlibris och Bokus, samt lånas på de flesta bibliotek.

20130201-130221.jpg

Ibland får jag känslan att den här boken borde jag tyckte om, men så når vi inte riktigt varandra. Efter att ha lyssnat på Förnuft och känsla och läst och läst Emma hade jag höga förväntningar på Övertalning, men den här gången nådde inte jag och Austen varandra på samma sätt som tidigare.

Boken handlar om Anne Elliot som bor med sin far och syster på en gods i England. När faderns ekonomi försämras behöver han hyra ut godset, vilket ger Anne möjlighet till frigörelse och modet att stå för sina känslor.

Övertalning är Austens sista fullbordade verk, och anses vara hennes mest mogna roman. Visst är det en bok som jag njöt av att läsa. Austen förlöjligar några av karaktärerna på ett lysande sätt, och hon låter bokens huvudperson mogna till en beundransvärd kvinna. Kanske behöver boken en genomläsning till för att få mig med ordentligt. Den här gången hann jag inte riktigt lära känna karaktärerna så som jag hade velat. Kanske hade boken vunnit på att läsas i originalspråk, eftersom en och annan mening bär en doft av dålig översättning.

Andra som skrivit om Övertalning: Dagens bok.

20130112-211855.jpg