Jag är fortfarande nykär i facklitteratur, och förvånas fortfarande av att fackböcker kan vara så givande och olika varandra. Väldigt många av dem är liksom inte alla som gymnasiets fysik- och kemi-böcker.

Nu har jag vandrat runt och lyssnat på Per Hagmans självbiografiska bok “Allas älskare, ingens älskling”, och det är en bok som passar väldigt bra för vandringar. Författaren själv älskar nämligen att promenera runt på gatorna, helst i städer han inte är bekant med, och att vandra bland sina egna tankar och minnen.

Kanske skulle boken kunna kännas lite hoppig och fragmentarisk ibland, men jag tycker ändå inte att den gör det. Hagman beskriver sitt liv som kringflackande, och då känns det bra att den röda tråden i boken också får vara lite vag.

Bäst tycker jag om Hagmans politiska och filosofiska funderingar.   Jag tycker också om när han skriver om tiden i den nyliberala organisationen Frihetsfronten. Min man var också med där i mitten av nittiotalet, även om han inte träffade Hagman. 

Hagman skriver mycket om en skuld som ett inkassoföretag påstår att han har till dem, och de partierna känner jag mig lite kluven inför. Det är fascinerande med vilken kraft Hagman går in i striden mot företaget, han fördjupar sig tillexempel i juridiken och läser energiskt i delgivningslagen och andra texter, men det känns även lite långrandigt. Jag har tyvärr svårt att engagera mig tillräckligt i om Hagman är skyldig företaget pengar eller inte. 

Riktigt glad blir jag av att Hagman gärna skänker en slant till tiggare. För det gör jag med.

Boken kan bl a beställas från Adlibris och Bokus. Själv lyssnade jag via Storytel.

Advertisements