Moa är 19 år och vill egentligen bli skådis, men istället hamnar hon som vårdbiträde på äldreboendet Liljebacken. Fast det är ju bara högst tillfälligt, i väntan på att det riktiga livet ska börja. Det som skådespelare. 

Det är väldigt intressant att höra Moas upplevelser av äldrevården. Först är de boende på hemmet inte människor för henne. De är C:2, A:4 och så vidare. Deras kroppar väcker äckel och deras beteende förvirrar henne. Men allt eftersom tiden går förändras det och Moa ser människan bakom numret. Hon ser Astrid, Urban, Erna och den förtjusande Gullan.

Jag har inte läst en så ingående skildring av vårdyrket tidigare, och måste säga att Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här är helt underbar. Den beskriver såväl vårdandets vedermödor och dilemmor som de stora glädjeämnena och det unika mellanmänskliga. Boken är också träffsäker i sina beskrivningar av personalen på boendet, som den självuppoffrande Eva och den buttra Leena. 

I mitt yrke som distriktssköterska arbetar jag delvis med äldrevård, och blir så glad att området uppmärksammas såhär. Breidcher skriver om det med både humor och stort allvar. 

Allra bäst tycker jag om att Moa utvecklas till en person som kan se individen bakom rynkorna, diagnoserna och rumsnumret. Det ger mig hopp om mänskligheten!

Andra som skrivit om boken: Carolina läserBokpotaten.

Boken kan bl a beställas från AdlibrisBokus. Själv lyssnade jag på ljudboksversionen via Storytel.

Advertisements