Jag har läst flera bra ungdomsböcker i år, men frågan är om inte Cammie McGovens roman Tala är guld: de sa allt till varann utom det allra viktigaste (Constant reader) faktiskt har berört mig mest. Den trollband mig och fick mig att vilja ge den i present till alla jag känner.

Boken handlar om tonåringarna Amy och Matthew som går sista året på high school. När de lär känna varandra uppstår en vänskap som sedan trevande övergår till någonting annat. Men det är inte enkelt. 

Matthew har stora besvär av tvångssyndrom, och Amy har cerebral pares som bland annat hindrar henne från att kunna prata. All hennes kommunikation måste gå genom en bärbar dator. 

Båda två är ganska ensamma personer som har lite svårt att veta hur man förväntas umgås med en jämnåriga person. 

Det jag tycker allra bäst om med boken är Amys kamp för att bli sedd för den hon är. Både av sig själv och av andra. Många människor ser inte henne utan bara hennes funktionshinder, samtidigt som hon själv ibland ser på sig själv som om funktionshindret inte fanns alls.  Hon behöver hitta en sann bild av sig själv där alla bitar får plats, och ja, jag tror hon gör det. 

Den här boken berörde mig extra mycket eftersom jag själv är född med Möbius syndrom. För mig har det tagit tid att acceptera mitt funktionshinder och att få rätt proportioner på det. Jag har tidigare bendelar mellan att förneka det och att överdriva det, men nu känner jag mig faktiskt i balans.

Andra som har skrivit om boken: Prickiga PaulaSofies bokbloggFiktiviteter (tack för tipset!), Boktjuven.

Boken kan bl a beställas från Adlibris och köpas på Akademibokhandeln.

Advertisements