När jag började skriva recensionen av Paul Austers roman Sunset Park blev det bara pannkaka av alltihop. Jag tror igång analyser och jämförelser som jag inte var i närheten av att kunna dra i land. Så nu håller jag det lite enklare.

Handlingen i Sunset Park kretsar kring fyra trasiga individer som ockuperar ett hus i New York. Alla bär de på sorger och oklarheter runt sin identitet. Tiden i det fallfärdiga huset tvingar dem att konfronteras med mycket av det.

Jag är väldigt svag för böcker där personer tvinga utvecklas genom handlingen, och jag gillar böcker där flera personer får ha en framträdande roll, vilket är fallet i Sunset Park. Språlet är härligt drivet, och jag gillar de nördiga djupdykningarna i olika basebollspelareres tragiska öden. Men ändå saknar jag något, och det beror säkert på mina förväntningar på Auster efter att ha läst Den röda anteckningsboken och fantastiska Orakelnatten. Jag saknar de små sammanträffandenas magi.

Andra som skrivit om boken: Bokgalleriet.

Boken kan bland annat beställas från Adlibris och Bokus.

  

Advertisements