“Som att läsa en skräckfilm!” Så beskrev en av mina bokcirkelkompisar Neil Gainmans roman Osceanen vid vägens slut. Och det beskrivningen är alldeles lysande. Boken är nämligen riktigt otäck, och så beskrivande att den känns som en film. 

Vi möter en kille i 7-årsåldern och får följa honom under en minst sagt omskakade period i livet. Det är självmord, trollkunniga och snälla grannar, en synnerligen ond barnflicka och mycket annat. Vissa scener var så starka att jag fick lägga ifrån mig boken en stund, som när pojken nästan dränktes i badkaret. 

Boken är full av övernaturliga varelser, men jag kände också att det fanns en stark historia bakom det övernaturliga. Var kanske allt det i pojkens fantasi? En metod för att hantera det som hände honom i verkliga livet? Föräldrarnas äktenskap knakar, och pappan är otrogen. Pojken lägger skulden på sig själv eftersom han förde in ondskan i huset i form av, nu ryser jag!, en ringlande mask som krupit in i hans fot…

  

Advertisements