Egentligen känns det onödigt att kalla Karen Kingsburys och Gary Smalleys roman för moraliserande. Försoningen  (Semnos förlag) tänkt att vara just det. I romanen fördöms otrohet, skilsmässa och alkohol genom att huvudpersonen Kari Baxter aktivt tar avstånd ifrån sådant. Kari är en snygg, snäll fotomodell som sällan gjort någon förnär. Hon går regelbundet i kyrkan och hon lyssnar in Guds röst för att kunna följa Hans vilja. 

Karis präktighet irriterar mig till och från genom större delen av boken, men hennes vilja att lyssna in Gud inspirerar mig. Det vill ju jag också göra! Mer än idag. 

Boken beskriver ett triangeldrama där Karis man är otrogen och vill skilja sig. Kari vägrar dock att ge upp sitt äktenskap, trots att hennes ungdomskärlek söker upp henne och får känslorna på svaj. För Kari handlar äktenskapet om ett beslut att älska den andre, och inte om vad som verkat lättast för stunden.

Boken är inte särskilt bra skriven. Språket är utan finess och det finns gott om korrekturfel. Karaktärerna har inget större djup, och delar av handlingen känns fånig. (Som när Karis man hamnar i ett alkoholmissbruk efter att ha druckit ett glas vin. Och det bedrövliga slutet). Ändå tycker jag om boken. Jag känner för familjen Baxter. Framför allt för Ashley, Karis olyckliga syster. Jag tycker också om att boken presenterar värderingar som inte riktigt är mina egna. Och jag tycker om Guds närvaro i historien. 

  

Advertisements