I höstas började jag höra talas om Jojo Moyes. Hon nämndes både här och där och nästan överallt. När hösten övergått i vinter kom julafton, och i ett av paketen till lilla mig låg Livet efter dig  (Printz Publishing) av den brittiska författaren Jojo Moyes. Boken sträcklästes, lånades ut och ska såklart få sig en recentiorn här.

När boken börjar är huvudpersonen Lou 26 år gammal. Hon bor hemma hos sina föräldrar och har nyligen förlorat jobbet. Utan att ha någon tidigare vårderfarenhet får hon anställning som personlig assistent hos Will, en ung man som blivit förlamad från nacken och nedåt.

Under historiens gång lär de omaka karaktärerna känna varandra. Vänskapen ger dem nya insikter och hjälper dem att utvecklas. Men trots allt finns det saker som varken vänskapen eller kärleken kan rå på. Eller finns det? Lou kämpar mot Wills önskan att avsluta sitt liv, och det är en kamp som tar henne hårt.

Jag jobbar som distriktssköterska, och flera av patienterna jag möter har personlig assistent. Boken fick mig att tänka på den närhet på gott och ont som kan uppstå i den relationen. Det blir ett ömsesidigt beroende som både kan ge mycket eftersom relationen djupnar, men också kan bli påfrestande för båda parter. 

Livet efter dig är lättläst bladvändare som väcker en del tankar kring livet, kärleken och döden. Språket är rappt och fullt av humor. Ändå är det något jag saknar. Jag hade velat ha ett större djup hos karaktärerna så att jag förstod dem bättre. Jag kunde aldrig förstå vad Lou och hennes pojkvän såg hos varandra, och även Lous relation med sin syster kändes inte ordentligt beskriven. Det finns också en del saker som känns tveksamma ur medicinsk synvinkel, men det kan jag ha överseende med. 

Andra som skrivit om boken: Malins bokbloggPocketpinglornaLottens bokbloggEnligt O.

Se även: AdlibrisBokus.



Advertisements