Kan en kronologisk berättelse om en man utan skärskilt utmärkande egenskaper som lever ett ordinärt liv vara något att ha?  Ja, det kan den verkligen! Stoner (Natur och kultur) av John Williams är just en sådan bok. Lågmäld, fantastiskt språk och full av återhållna känslor. 

Huvudpersonen William Stoner kommer från en enkel jordbruksfamilj där det är ont om såväl pengar som ord. Boken berättar om hans blygsamma karriär på universitetet och om det kalla äktenskapet med hustrun. 

Det som berör mig allra mest är familjen Stoners dysfunktionella liv där dottern Grace används som slagpåse. Mamman i familjen förstår sig inte på dottern och försöker ständigt förändra henne. Allra mest smärtsamt blir det när moderns främsta motiv framkommer: Kärlek. Tänk att något kan bli så fel fastän avsikten på ett sätt är rätt. 

Stoner älskar sin dotter förutsättningslöst, men har inte förmågan att säga ifrån mot sin fru. 

Mammans behandling av Grace fick mig att fundera en hel del på hur jag är mot mina barn, och varför jag vill att de ska vara på det ena eller andra sättet. 

William Stoner framstår som en mycket sympatisk person, och jag hade gärna unnat honom ett bättre liv än det vi fick. Trots allt tror jag ändå att Stoner var nöjd med det som blev, och det ser jag som bokens budskap till mig. Att vara nöjd med mitt liv. 

Andra som skrivit om boken: BokhoraEn trave böcker. Se även BokusSvenska DagbladetAftonbladet.