Jag gillar olika. Jag gillar att möta människor från olika länder. Jag gillar att folk ser olika ut. Jag gillar att människor har olika traditioner. Jag gillar att folk pratar olika språk. Jag gillar att folk kan tro på olika gudar. Jag gillar att kärlek kan se olika ut.

Jag gillar inte när en människa blir dömd utifrån sitt ursprung, sitt utseende, sin kultur, sitt språk, sin religion eller sin sexuella läggning.

Jag blir ledsen, rädd, arg och förtvivlad när jag läser att Svenskarnas parti kommer ställa upp i flera kommunalval nästa år. När Sverigedemokraternas opinionssiffror stiger. När folk säger jag är inte rasist, men… När folk beskriver en annan människa som, först och främst, en invandrare. När folk buntar ihop människor i någon sorts grupper: invandrare, homosexuella, svarta, judar, romer.., och dömer dem kollektivt. Att människan inte ses som en unik individ, utan tillskrivs egenskaper utifrån fördomar.

Jag blir glad och hoppfull när människor sträcker ut en hand och vågar mötas. När människor protesterar och vågar säga ifrån. När människor inte försöker tiga ihjäl rasismen, utan möter den öga mot öga.

Det finns många litterära skildringar av rasism i olika former. Jag kan särskilt rekommendera Niceville och Mississippi som utspelar sig i 60-talets USA, samt Och i Wienerwald står träden kvar, som utspelar sig i Sverige och Österrike från tiden före andra världskriget och fram till idag.

Det här inlägget är en del i manifestationen Bokbloggare mot rasism.

Advertisements