Idag har jag dem stora äran att presentera ett gästinlägg signerat Lill-Einar, där hen funderar kring varför hen är anglifil. Stort tack till Lill-Einar för din medverkan.

The Few are not so few!

“Never, in the field of human conflict, was so much owed by so many to so few”, sa Winston Churchill i ett berömt tal 1940, och syftade då på om RAFs stridsflygare som stod emot nazitysklands anstormning under början av andra världskriget. När Lill-Einar funderar på varför Lill-Einar är anglofil, upptäcks att “the few are not so few”. Det finns många skäl för Lill-Einar att älska England.

Om Lill-Einar ombeds att tänka på England är det mycket troligt att tankarna kretsar kring politik, fotboll och öl. Nu tänker i och för sig Lill-Einar på dessa tre områden även utan associationen till England. Men dessa intresseområden passar kanske särskilt bra på ett land som England. Landet som gav oss fotbollen, som försvarat demokratin, och uppfunnit portern.
Ett spel som påminner om fotboll hade spelats länge under olika tidsepoker på olika platser runt om i världen. Men det fanns ingen consensus om reglerna. År 1863 grundades Engelska fotbollsförbundet, Football Association (FA), i London. FA var ett försök att skapa ett enhetligt spel, men fortfarande rådde motstridiga uppfattningar om ifall det skulle vara tillåtet att spela med händerna eller inte. Oenigheten ledde till en splittring 1871 och utbrytarna bildade Rugby football union. Splittringen gav en efterlängtad enighet inom FA, och äntligen kunde fotbollen växa som sport. Redan samma år spelades den första upplagan av FA-cupen. En tävling som årligen spelas än idag. Året därpå 1872 spelades den första landskampen mellan Skottland och England. Lill-Einar måste i och för sig erkänna att han håller mer på andra landslag än det engelska landslaget. Men har man vuxit upp med Tipsextra på lördagar. Med leriga planer och en sparka-och-spring fotboll. Med fysiskt starka, tacklingsglada men mindre tekniskt skickliga fotbollspelare. Då har Engelsk fotboll en särskild plats i hjärtat.
En dröm Lill-Einar skulle vilja få uppleva är att få vara på ett fullsatt sjungande Wembley stadium i början av Maj. FA-cup final, en underdog mot en favorit och precis som varje gång sedan 1927 sjungs psalmen “Abide with me” klockan 2:45 pm. Det är engelskt, det är konservatism. Det är underbart och det för mig vidare till engelsk politik…
Då Lill-Einar har förstått Bakbokmats septembertema som tydligt engelskt och inte brittiskt blir den politiska avdelningen lite svårare. Men många av de mest intressanta personligheterna i brittisk politik är engelsmän så Lill-Einar berättar helt enkelt om en hjältinna och en skurk ur brittisk 1900-tals politik. Två konservativa premiärministrar, och båda var från England.

Skurken är Neville Chamberlain, konservativ premiärminister 1937-1940, som 1938 åkte till München och förhandlade med Hitler. Chamberlain kom mycket stolt tillbaka till London och viftade med ett papper, förklarade något övertydligt att det hade hans och herr Hitlers namnteckning på och det lovade Europa “peace for our time”. Detta genom att ge Hitler rätten till Sudetenland. Neville Chamberlain blir ofta lite förlöjligad i historieskrivningen. Och Lill-Einar förstår varför. Som exempelvis när Monty Python visar ett klipp på Chamberlain och säger “Britain’s great pre-war joke”. Lill-Einar tycker däremot att Chamberlain kommer allt för lätt undan med avsikten. Det är inte moraliskt försvarbart att 1938 åka till München och förhandla med Adolf Hitler. Vad hade det demokratiska Europa att vinna i en sådan förhandling? Vad kunde de tänkas få ut av att sälja ut Tjeckoslovakien till den blodtörstige Hitler? Den andre konservativa premiärministern som Lill-Einar tänker skriva om hade inte åkt till München för att förhandla med Hitler…
“Now it must be business as usual”. Den slitna gamla strofen har knappast haft en sannare innebörd än när Margret Thatcher 1984 på Conservative Partys kongress i Brighton, yttrade orden i talarstolen. Bara timmar efter IRAs bombdåd, avsett att döda Thatcher, och som dödade fem av hennes medarbetare och skadade över 30. Det fanns inte i hennes universum att man skulle ställa in eller ändra på programmet för kongressen. Man gav inte efter till de som var emot demokratin. Margaret Thatcher inledde på 80-talet en politisk väg som så småningom en stor del av Västeuropa följde. En väg som innebar avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar. Hon försvarade sitt demokratiska land mot ett aggressivt millitärt angrepp från en diktatur. Även om det kostade brittiska soldaters liv. Det är en av liberalismens egna tragedier att den bästa politiker som någonsin suttit vid makten ur ett liberalt perspektiv, egentligen inte var liberal, utan konservativ.

Så till sist portern! Det finns många härliga brittiska ölsorter. Bitter, pale ale, barley wine, indian pale ale, brown ale, porter och många fler. Lill-Einar fastnar här för portern. Denna mörkt rostade nästan svarta, överjästa öl, är en av Lill-Einars absoluta favoriter. Fylliga med sötma och beska med choklad och kaffetoner. Den allra första portern sägs ha tillverkats på Bellbryggeriet i London 1722. Drycken var ett kommersiellt svar på burtonbryggeriernas pale ale. Pale ale hade ökat i popularitet på bekostnad av londonbryggeriernas klassiska brown ale, men var svårt att brygga på vattnet i London. Portern ska snabbt ha blivit populär bland “bärarna” dvs “porters” och öltypen ska därigenom fått sitt namn. Portern kom lagom till industrialismen och drycken passade bra för massproduktion. Efter ett tag föll portern i glömska i London, men överlevde på Irland, i Skandinavien och i Östeuropa. I dag tillverkas porter återigen i London av bland andra bryggerierna Meantime och Fullers.

The Few are not so few! The Few är flera generationer av fysiska, snabba, hårdtacklande och lite galna fotbollspelare. The Few är en handfull politiker som värnat demokratin samt miljoner soldater och än fler civila som gjort det möjligt för dessa politiker att värna demokratin. The Few är flera generationer bryggare, bryggeriarbetare som skapat de olika engelska öltyperna. The Few är pubägare och anställda som hållit de brittiska ölsorterna levande. Och deras konsumenter fån 1700-talets bärare till ölnördar i dagens CAMRA. The Few are not so few! Och då har Lill-Einar bara tänkt på fotboll, politik och öl…fast det är inte så “bara” det tänker Lill-Einar på nästan jämt.