Ibland vet jag precis vad jag tycket om en bok, och inbland inte alls. Jag kan liksom inte bestämma mig för hur jag känner efter att ha läst novellsamlingen Samarbete med fluga (Sekwa Förlag) av Lydia Davis. Boken som hyllats, och författaren som vunnit The Man Booker international prize.

Boken innehåller noveller av mycket varierande längd. De kortaste är bara någon mening lång, medan den längsta är på knappt 60 sidor. Gemensamt för de flesta novellerna är att de beskriver vardagligheten, och att de gör det på ett systematiskt vis som känns både ironiskt och lekfullt.

I novellen Vad man lär sig av babyn radar Davis upp en mängd färdigheter som vi kan lära oss av en bebis, alternativt som vi lär oss av att ha en bebis. Samtidigt som jag håller med Davis om hennes iakttagelser rörande små barn, känns det lite tjatig efter en stund. Men, så föds nästa tanke hos mig. Hur blir man själv efter att ha fått barn? Hm, just det: Stundom totalt oförmögen att prata om något annat än de små.

Jag får en känsla av att Davis inte vill att jag hals över huvud ska älska hennes bok, för att sedan glömma den och börja med nästa. Jag tror att Davis är nöjd med min tveksamhet inför hennes bok, för de böckerna lever längst i minnet.

Andra som skrivit om boken:
Bokmania
Kulturbloggen
Fabulerat

Boken kan beställas från Cdon.

20130909-083516.jpg